Efter några års funderande var det i år (2013) dags att segla Bottenviken runt. Naturligtvis med en rundning av den gula bojen i Töre, Bottenvikens nordligaste punkt. Förutfattade meningar om den finska sidan av Bottenviken hade vi naturligtvis med oss – grunda vatten, vandrande sandbankar, enbart ledsegling, långt, långt ute till havs och inga båtar ute. Lite annorlunda mer positiv bild genom Boris Ersson och boken ”Äventyr med Måsen” fanns också.

Vår rutt blev Norrbyn, Holmön, Kurjoviken (Skelleftehamn), Svinöra (Piteå), Luleå, Töre hamn, Båtskärsnäs, Kemi, Marjaniemi (en stor ö 3 mil utanför Uleåborg), Tankar (utanför Karleby), Jacobstad, Mässkär (utanför Jacobstad), Mickelsöarna, Simphamn och slutligen tillbaka i Norrbyn.

Tyvärr vad det lite si och så med vädret, framförallt var det blåsigt. På den finska sidan var vi inblåsta en vecka totalt. Däremot hade vi nästan alltid vinden med oss. Det blev lite att passa på när det inte blåste 12-18 meter, vilket ledde till långa etapper. Framförallt på den finska sidan, eftersom det fanns en tid att passa. Vår dotter Ida skulle ansluta i Wasa. Då blev det långt ute till havs, vilket inte alls är nödvändigt.

Annars finns det mycket väl utprickad närmare land exempelvis från Kemi till Uleåborg.  Då är det inte heller så långt till en bra natthamn. Helt inomskärs kan du gå från exempelvis Karleby till Jacobstad i en led som djupare än 2 meter. Liknande leder, dock inte lika skyddade, finns det ett antal av söder om Wasa ända ner till Åbolands skärgård.

När det gäller hamnar och serviceanda står en del ställen ut. På svenska sida är Kurjoviken en sådan hamn med ett mycket välskött klubbhus, Svinöra en annan med en mycket aktiv förening och välkomnande attityd.  Service är det också när Norrkusten Marina i Båtskärsnäs öppnar en söndag för att sälja ett nödvändigt finskt båtsportskort.

Seglingen från Piteå upp till Luleå präglades av broschyrväder och för första gången denna sommar blev det helt fullt i den södra gästhamnen . Troligen mest beroende på att det var stadsfest på gång, helt gratis med massor av artister, öltält, karuseller och folk. Här har Umeå kommun något att lära. Hit hade också en mindre segelbåtseskader från Stockholm sökt sig, som för övrigt gick nästan samma väg som vi.

I Töre hamn var det mindre liv vid den gula bojen. Det var vi i vår Hanse 331 och en plastfolkbåt från Tyskland med en yngre herre ombord som hittat hit. Men mest handlar det nog rundningen om själva ”grejen”, att ha varit till denna nordliga utpost med ett senare hemskickat ”certifikat”.

I Kemi blev vi liggande i 4 dagar. 18 sekundmeter från sydväst på Kemifyr höll oss i hamn. Hyrbil och landsvägen till Haparanda och Uleåborg vidgade vyerna. Därefter dubbla Gävlebukter till Marjaniemi (ca 80 nm). Inblåsta igen på en mycket fin ö, därefter drygt två Gävlebukter till Tankar (ca 85 nm). Och ett mindre skyddat skutt till Jacobsstad. Denna gång en nordlig kuling på gång. En mycket hjälpsam hamnkapten ordnade dock utmärkt vindskydd åt alla gästande båtar.

Hyrbil igen och en tur till Wasa, där båtarna från Umeå som deltagit i Bottenhavsregattan nu låg inblåsta och genomblåsta i Wasa Segelförenings hamn.  Kul såg det inte ut i deras studsande tillvaro. För övrigt mastade vinnaren i stora Lys,  Ove Lundmark, av på hemväg till Piteå.  X-102an hade väl fått nog.

Med också Ida ombord gav vi oss iväg igen och äntligen hade det fina vädret också anlänt. Mickelsöarna var ett av målen. Just då en OK hamn (med bäst skydd från nord) med bojar utlagda, men ingen ström. Däremot en jättesur hamnkapten som nog helst ville vara helt ensam på den nordliga utpost i Wasa skärgård.

Över Kvarken var det helt absolut vindstilla och ett helt platt vatten.  Säreget i sig, men som vanligt inte kul med långa motorkörningar. Simphamn för ytterligare en dag på sjön och sedan åter till Norrbyn.

Att resa är också sätt att träffa ett antal ibland udda, ibland väldigt intressanta människor. Så också denna gång när vi på Svinöra träffade på den seglare som nästan sänktes av Holmöfärjan i sommar. Eller det seglarpar från Uleåborg som nyligen tagit sin Bavaria 37 från Bottenviken runt alla Kanarieöarna och hem igen.  Nu en slags följebåt åt den 43-fotare som åskan slagit ned i med nästan helt utslagen elektronik som följd.  En resa på 280 nm tur och retur för reparation.

Massor att berätta hade också f.d. ägaren av Volvo Penta service i Jacobstad som bl.a. varit inblandad i byggandet av Jacobstads Vapen.  En båt som senare sjönk i hamnen efter att strömmen gått till köldvakten och larm saknades. Tragiskt.

Intressant var det också att prata med en av de personer som stått i spetsen för byggandet av den enorma sälbåt som ligger i Kurjoviken. Ett antal år hade det tagit, men vilken energi.

Slutligen också de två herrar som nu var ute med sin seglande allmogebåt med en mindre motor. Tyvärr avbröts deras enkla måltid på bryggan av att båten började ta in en massa vatten. Propelleraxeltätningen gav just upp. Vår hjälp bestod av uppmuntrande prat och att vi agerade jättetyngd i fören för att på något sätt fått upp propellergenomföringen ur vattnet. Kan bara säga att reparationen misslyckades, men de drog ändå iväg glatt pumpandes.

Vad tycker vi i efterskott om denna dryga 3-veckors tur?  Var det kul? Jo, det var det . Förutom alla sociala kontakter och den uppenbara gästfrihet som finns på många ställen, har vi blivit av med en del förutfattade meningar om vattnen i östra Bottenviken. Det är inga större problem att segla, bara man som vanligt håller reda på var man är. Det finns också fina hamnar på den finska sidan som Mässkär, Tankar och Marjanemi.  Den finska väderrapporten är också ett under av detaljrikedom, även om det blir fel ibland. Dessutom är det alltid kul att komma till nya ställen. Så ladda gärna för en tur runt Bottenviken.
Åt vilket håll spelar nog ingen roll, utan kolla vindförutsättningarna för en tid framöver.
Låt det avgöra.

Kurt-Åke och Inga-Britt